onsdag 4 december 2013

PISA undersökningen och vägen framåt

Svenska barn fortsätter att tappa i PISA undersökningen, de är sämre än genomsnittet för alla ekonomiskt framgångsrika länder. Pojkar och lågpresterande i allmänhet har försämrat sina testresultat. Hur skall man se på detta? Finns det några enkla lösningar?

Jag menar att det gör det. Problemet är att man hela tiden letar efter den vises sten, det där som skall göra att eleverna både blir fina människor och lär sig de färdigheter vi vill. När eleverna läser för dåligt beror det på att de inte tränat tillräckligt mycket på det, så enkelt är det. När de räknar för dåligt beror det på att de räknat för lite. Det finns ingen motivationsteori, pedagogik eller annat synsätt som kan ändra på den saken. Vi kan bestämma oss för att det inte är viktigt hur bra våra barn klarar sig i PISA. Vi kan strunta i hur mycket de lär sig. Våra barn kommer antagligen bli lika lyckliga eller lyckligare för det. Om det nu är lycka och trivsel som är målet med skolan.

Men vi måste ta första steget och bestämma oss för vad som är viktigast. Idag är fokus på ett gott barnliv, i det goda barnlivet lägger vi ungefär samma saker som i ett gott vuxenliv. Kärlek, uppskattning, bekräftelse, meningsfulla sammanhang, lustfyllt lärande, en rik fritid, många vänskapsrelationer och lysande framtidsutsikter. Tyvärr är ett gott barnliv inte helt förenligt med goda studieresultat. Det finns ingen vises sten som kan ändra på det. Vi tycker synd om underbarn som sitter och drillar fiol eller piano åtta timmar om dagen vid tio års ålder, sydkoreanska barn som pluggar fyra timmar varje dag efter skolan och sitter som ljus och lyssnar och antecknar i skolan. Men de gör resultat. Hur mycket ska vi kräva av våra barn? Innan vi är beredda att besvara den frågan är det faktiskt meningslöst att göra någonting.


Lösningarna

Man måste ifrån lärarhåll bestämma sig för vad eleverna skall lära sig, inte bara ungefärligt i riktning mot ett mål, utan tämligen exakt. Det gäller alla ämnen. Man måste också börja ifrån grunden och nöta de färdigheter man vill att barnen skall ha. Man måste också nöta sånt som man kan anse enkelt.

Den moderna pedagogiken säger ofta om det bara är tillräckligt stimulerande så vill man och kan man lära sig vad som helst. Här borde man nyktra till, inlärning är sällan särskilt lustfyllt, det kan bli mera uthärdligt om det sker i en miljö man vill vara i. Hur många tycker det är verkligt kul att läsa en bok som är på gränsen till vad du förstår? Där du kanske får läsa om samma sida tre gånger för att du tappar tråden? Så är det för alla när man håller på att lära sig läsa. Hur kul är det när nästa mattetal är obegripligt när det förra var enkelt? Antagligen innehåller det en ny typ av tänkande som du inte gjort förut eller kombinerat med något tänkande som du inte använt på så sätt tidigare. Det här är ingenting man kan lära sig annat än genom att hålla på med det, mycket och dagligen. Det finns inga genvägar, däremot kan man ha en duktig lärare, fina klasskamrater, trygga föräldrar och en skola där man trivs.

Har Björklund haft fel?

De reformer som genomförts har varit dåligt genomtänkta, två av dem har skett mot lärarnas vilja, lärarlegitimationen och de individuella utvecklingsplanerna. Gymnasiereformen var både rätt och fel, de nya kursplanerna är bättre än de gamla men att inte göra alla elever högskoleförberedda inom ramen för ordinarie undervisningstid var fel. Det hade varit bättre att lägga till mer praktiktimmar ute i arbetslivet efter studenten och inte utöka de praktiska delarna på skoltid som man nu gjorde. På det stora hela är de saker som genomförts bara plakatpolitik, man har velat signalera vad man förväntar sig. Men lärarkollektivet består inte längre av människor som uppskattar ordning, reda, disciplin, punktlighet, lydnad och studieflit. Lärarkollektivet är relationellt inriktat, relationen till eleven är allt. Allt annat i uppdraget är tvåa efter detta, inga reformer som kräver att elevrelationen sätts efter kunskapsmål eller disciplinmål kommer att genomföras. Så enkelt är det. Nu är inte det här en kritik mot lärarkåren för att de prioriterar relationen, det gör de flesta av ren överlevnadsdrift. Auktoriteten finns där inte längre, skolledaren backar ofta inför föräldratrycket, skolverket bedömer aldrig skolans åtgärder som tillräckliga. Vem vågar stå upp för något annat än relationen? I relationsbygget ligger alla de där värdena som skolan också skall sträva mot, de mäts inte i PISA men där är vi faktiskt världsledande i Sverige. 

Nu kanske vän av ordning lyfter fram att det finns många duktiga lärare som både klarar relationen och levererar resultat. Ja det gör det, men deras resultat är fortfarande lägre än vad de var för 25 år sedan. 
Återigen, det behöver inte vara fel, kanske är det som så många pedagoger på högskolorna säger, i framtiden behövs inte de kvaliteter som PISA mäter. Sen att vi äldre känner oss ensamma och inte känner igen oss i de yngres värld så har det varit i alla tider. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar