måndag 14 oktober 2013

Vikten av att inte planera så mycket

Ibland borde man ha en plan, t ex blir semesterresor roligare om man vet lite mer och inte råkar vara i en museistad på måndag när det är stängt.
I andra fall kan planering vara en hjälp för att slippa slentrian, tänk matlagning. Det blir en mer varierad kost med lite planering. Sen finns det vissa saker som inte gagnas av alltför noggrant planerande, dit hör konditionsträning.

Det finns flera skäl till det. För det första måste man inte träna, kroppen kommer inte dö av bristsjukdomar, du kommer inte heller att bli fet eller smal. Det beror på vad du äter. Det går också utmärkt att aldrig någonsin ställa upp i ett lopp och ändå röra på sig, träna eller vad man nu väljer att kalla det.

För det andra fortsätter man helst med lustfyllda saker. Det är inte lätt att planera "roligt" tre, fyra, fem, sex, sju(?) gånger i veckan. Antingen tar man så mycket tid man kan eller vill till träning eller så gör man det inte. Antingen tränar man något man tycker är roligt eller så gör man det inte.

Ett tredje skäl till att inte planera är att planen sällan behövs för att nå målet. Skall man springa en marathon vet man att man har 42 km framför sig. Då är det enkelt, man behöver lära sig springa väldigt långt och länge. Samma sak med det mesta.

Är det viktigt att prestera?

Men så kommer detta med prestationen in. Många tycker det är viktigt att sätta en bra tid, att man bräcker mallgrodan på ekonomiavdelningen. Då behövs de bästa förutsättningar i form av material och träningsförberedelser.

I konditionsträningen ligger mycket av medelklassens kännetecken, kontroll och självbehärskning. Man skall ha ett mål, för att nå målet skall bit läggas till bit under lång tid. Veckorna skall planeras och kroppen skall tuktas. Logistiken kring utrustning och boende skall planeras. På en given dag och tid skall man bevisa för andra och sig själv. Du väljer i vilken ordning. Att man minsann har självkontroll, karaktär och förmåga att skjuta på stundens ingivelser för att nå ett högre mål.

Låt oss då lyfta blicken och se oss omkring. När vi åker slalom, har vi tränat slalom tre gånger i veckan innan? När vi bowlar, har vi tränat bowling innan? När vi åker go cart, har vi tränat go cart innan? I de flesta fall gör vi detta för att det är kul, det räcker. De som tävlar de tävlar. Vi bryr oss inte. Vi är där för att ha kul. Varför är det så svårt att ha samma attityd till konditionsidrotter? Man behöver inte skida, cykla eller springa fort. Ingen hånskrattar åt den som kör i diket på folkracebanan under kick off:en. Ingen dömer ut någon för att hen inte vågar hoppa från tian. Listan över vår tolerans är väldigt lång. Men när det gäller konditionssport är det alltid viktigt att vara bättre än nån annan. Och för att bli det krävs en plan.

Först skall man utföra grundträning, länge länge, många timmar. Då sätter man in på "banken" sen skall man skärpa formen till en formtopp precis lagom till loppet, då tar man ut träningskapitalet. Därefter bedöms man efter sin prestation vid kaffeautomaten på jobbet. Varför är detta viktigt? Ännu sorgligare är det om man bedömer sin egen persons värde efter sin prestation.

Träningsplanen i ett större sammanhang

Jag har tidigare berört 70/20 intervallen. Det är ett typiskt exempel på vad träningsplaner är, ett disciplineringsverktyg. Man mäter och fyller i staplar, för bok över sin egen förträfflighet. Man jämför sig med andra fastän det är meningslöst. Människor har så olika förutsättningar. Har du nån gång trillat i en offentlig miljö? Någon kommer fram till dig och frågar hur det gick? Du är redan uppe på benen och skakar av dig smärtan. "Det gick bra" svarar man fast det inte gick bra. Ute på savannen måste djurens barn snabbt lära sig stå upp och följa flocken. På samma sätt är det med prestationsträning. Man signalerar att man inte tillhör de svaga djuren, de som rovdjuren tar först. Ironman - det ser bra ut på CV:et.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar