onsdag 30 oktober 2013

Några ord om Hemingway

Läste Farväl till vapnen när jag var arton, Den gamle och havet i vintras, Och solen har sin gång i somras och nu Att ha och att inte ha.  Läste väl också novellen Snön på Kilimanjaro under tonåren. Det är min samlade läserfarenhet av Hemingway. Det finns förstås en massa bottnar och lager av förståelse jag inte greppat, men det som slår mig är två saker.

För det första, Hemingway känns så oerhört modern, Och solen har sin gång känns nästan samtida. Detta drönarliv, dessa självförverkligade amerikaner och britter på jakt efter det äkta. Vad är det för skillnad på en amerikansk tjurfäktnings aficionado 1925 och en hipster 2007? Knappast någon. Hade du sagt att du skulle frilansa åt en tidning, åka till baskien för att flugfiska, supa och föraktfullt avfärda alla ickeautentiska turistande landsmän , då hade du knappast varit unik idag. Jag tror att Hemingway förstod det redan då, sökande efter kickar i ett rätt kravlöst liv har inget med äkthet att göra. Han accepterade sitt outsiderskap, men drömde om det äkta. Sen hade han tydligen vissa sidor som var mer äkta än andra, han var bra på att slåss. Själv kallade han det att boxas, men i en ring hade han blivit diskad. En världsberömd författare kan inte smälta in med de lokala fiskarna, det är helt kört. Det förstod Hemingway, men - och här är poängen, det är djupt romantiskt att drömma om det, och det finns inget mer manligt än att vara en drömmare.

För det andra skriver han kantigt, ja nästan pinsamt om kvinnor. Inte nedlåtande, men helt enkelt barnsligt. Han hade ju inget riktigt lyckat äktenskap även om tre av hans fyra äktenskap varade rätt länge. Den romantiska stilen återkommer, om han var en riktig skitstövel tror jag inte han hade kunnat skriva så, oskuldsfullt.

Hemingway var en nörd, han snöade in på olika saker som intresserade honom. Sammantaget är det alltså något väldigt typiskt manligt medelklassigt över hans person och skrivande. Den så omtalade isbergstekniken kan ju mycket väl vara ett resultat av hans bristande förmåga att skriva om känslor, för det klart att han måste haft en massa känslor som han helt enkelt inte kunde fästa på papper. Det man inte kan tala om måste man tiga om, jag tror det fanns ett rätt starkt överjag som censurerade bort mycket. Sen råkade det passa rätt bra med den stil han så gärna odlade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar