tisdag 22 oktober 2013

Generation Beige

Jag har tidigare talat om den hopplösa generationen födda mitten av 1950 talet till mitten av 60 talet. Nu är det tid att tala om den beigea generationen, de födda i mitten av 70 - talet och framåt till mitten/slutet av 80 - talet.

Vad kännetecknar den beigea generationen?


Framförallt att de har kommit i kläm mellan två generationer, att de lever utan att vare sig ha särskilt mycket egen erfarenhet av DDR Sverige (som Filip och Fredrik skulle sagt) eller är infödingar i det digitala samhället. De tror att de minns hur det var och de tycker att de tillhör den nya generationen kids med uppkoppling 24/7. I själva verket är de varken eller. De är riktningslösa. I sin jakt på mening och riktning söker de ständigt efter det autentiska, det äkta uttrycket, det man kan hålla fast vid. De är födda med besvikelsen att få höra att allt är möjligt, för att sedan upptäcka att det är det inte. Vi lite äldre visste nånstans innerst inne att det inte är det, från början. Det de inte förstår är att allt har ett pris, för de är inte beredda att betala, plikta eller offra. De vill inte anta EN identitet, de vill inte anta fasta principer annat än politisk korrekthet - för då blir det konflikt med andra och de vill absolut inte ta på sig en auktoritär roll. Allt detta är på många sätt bra! Här har vi äntligen människor med en hyfsad värdegrund.

Sen finns det ju förstås en grupp människor som i sitt sökande gått i rakt motsatt riktning, det är inte en tillfällighet att Sverigedemokraternas ledargarnityr tillhör den beigea generationen. De söker identitet, men de går vilse, de tror vilsenheten beror på att någon förstört för dem. Deras svaghet blir förakt och grymhet..

För gen. beige är allt ytligt. Fram tills nyligen trodde jag att surdegsbakande och retrovurmande hade en i grunden ytlig betydelse för dem, en kul grej, en modenyck, som windsurfing på 80 talet. Men för dessa människor har detta i grunden en viktig roll i deras identitet. När en ytlig företeelse ges en djup betydelse, är det ytligt på riktigt, då är det sorgligt.

När de gav sig ut i världen var den redan antingen för farlig eller för tillrättalagd, det fanns inget mittemellan. Att vara backpacker med ständig uppkoppling hem och laddad mobiltelefon är inte samma sak som att lägga sina sista ören i en telefonautomat  och hoppas att nån svarar.

Har det inte alltid varit så då?

Människor har alltid drömt sig bort, ringaktat ungdomen och hyllat gamla ideal. De yngre får ständigt höra att de inte duger. Till den beigea generationens försvar skall sägas att nästa generation har ännu sämre skolgång. Är ännu fetare och är ännu mer bortskämd med vuxna som curlar dem. De har också haft en hel del otur, den djupa 90 talskrisen drabbade dem hårt i skolan. Arbetslivet förändrades också, kraven höjdes snabbt, samtidigt blev högskola och arbetsförmedling väldigt mycket mera anpassade till dem. Men när de väl kom ut på bostadsmarknaden var det dyrt och vuxenlivet lät dröja på sig. När jag jobbade i skolan såg jag tydligt alla fördelar med den beigea generationen. De var snällare mot varandra, tolerantare,  förhållandet mellan killar och tjejer var mindre spänt än under min uppväxt och de hade en närmre relation till många vuxna än vad vi hade under min skoltid.

Det jag kan sakna när jag umgås med generation beige är att de trots sin ålder, de börjar ju faktiskt bli medelålders, fortfarande saknar "Det", tyngd, auktoritet, självförtroende och den livserfarenhet som man faktiskt kan förvänta. En 37 - åring kan mycket väl fortfarande vara singel, spela TV spel och göra saker man borde vara trött på efter femton år av samma sak. Men icke. En typisk beige kommentar till detta är "man skall göra det man vill, hon/han kanske inte lyckats träffa nån, man behöver inte..." Hela tiden urskuldande och förstående, så snällt och så TRÅKIGT!








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar