fredag 10 maj 2013

Varför S kommuner ofta har dålig skola

I senaste numret av Dagens Samhälle kan man läsa att av de 50 sämsta skolkommunerna har 72% S styre medan i de 50 bästa skolkommunerna har 80%  borgerligt styre. Hur kommer det sig att det ser ut så här?

1.  ingen skola är bättre än sina elever


Oavsett hur mycket man satsar på skolan genom datorer, pedagogisk fortbildning för lärare och alla andra åtgärder som kostar pengar så är det elevernas resultat som räknas. Vad som är resultat kan diskuteras men i slutändan är det även för progressiva S kommuner graden av självförsörjning hos den vuxna befolkningen som räknas. De indikatorer som pekar på hög grad av självförsörjning överensstämmer rätt väl med de i Dagens Samhälles undersökning. Det här måste S kommuner acceptera, resultat räknas oavsett hur mycket man ogillar Björklund.

2. Föräldrarnas utbildningsnivå är avgörande

Trots alla pedagogiska finter och knep är det föräldrarnas livsvärld som överförs på barnen. Graden av livsvärldens överensstämmelse med den systemvärld skolan har i uppdrag att undervisa barnen i avgör skolans framgång. Jag lånar begreppen från Jürgen Habermas.  Skolan kan med andra ord inte överbrygga skillnaderna mellan två identiska elever där A har välutbildade föräldrar och B har dåligt utbildade föräldrar, A kommer att göra bättre resultat än B om man mäter på en stor grupp av A och B. Skillnaderna förstärks genom hela skolsystemet då avståndet mellan världarna ökar.

3. Det handlar inte om föräldrarnas inkomster eller skolans resurser

Marx tes att basen avgör överbyggnaden är inte tillämpbar på individnivå.
Det har inget med elevens hemekonomi att göra, inte heller med skolans ekonomi. Varje försök att bryta upp elevens livsvärld leder bara till allt starkare motreaktioner från eleven som ju får bekräftat hela tiden att hon inget kan eller vet. I progressiv skolpolitik försöker man ofta hitta lärare som kan lirka upp nyckeln till elevens livsvärld. Generationer av svenska elever har nu mött lärare som skall vara tjenis. Tänk "Tompa" i Torbjörn Flygts bok Underdog. I kommuner med många välutbildade föräldrar är situationen den omvända, här finns en hög grad av överensstämmelse mellan världarna. Här är det ibland läraren som kan vara den med sämst utbildning, här passar inte "Tompa" in. Kommunen kan lägga hur mycket pengar som helst på det de tror ger högre resultat men ändå misslyckas de. Att de sämsta skolkommunerna råkar vara de med låga skatteintäkter betyder här ingenting. De har tom. ett högre index än de förtjänar då deras gymnasieungdomar ofta åker till storstaden och får bättre utbildning där än hemma och därmed drar de upp snittet för påbörjad högskoleutbildning inom tre år.

Att förbättra resultaten i kommuner med dåligt utbildade föräldrar

På kort sikt skall man hela tiden sikta på att anställa så välutbildade pedagoger som möjligt, framförallt i sina ämnen. Det finns ingenting som är mer betydelsefullt, expertis respekteras av alla.

Pedagogerna skall vara tydliga med vad eleven skall kunna och vad de förväntar sig. Uppgifter skall kunna förstås av föräldrar och resultatet skall kunna jämföras med andra elever. Betyg skall sättas efter prov eller inlämningsuppgifter, vad som räknas på betyget skall anges noga i förväg. Formativ bedömning fungerar bra på homogena elevgrupper med högutbildade föräldrar, tänk samhällsvetenskapligt program med kulturinriktning. Det är däremot rena katastrofen på högstadiet i en bruksort.

Den lärare som ofta får hjälpa sina elever att hitta material eller hjälpa dem att förstå material arbetar på fel sätt. Detta är den allvarligaste invändningen mot internet. Elever möter för avancerat material och skolan slutar köpa in material anpassat till eleverna. Been there done that, tyvärr :-(

Skolan måste skilja på vad man gör för att eleven skall bli en god människa och vad skolan gör för att hon skall bli en lönsam samhällsmedborgare. Har man toleransdagar med inbjudna talare, teatergrupp och studiebesök så skall man inte samtidigt ha uppgifter där eleverna skall göra filmer om mobbing och väggtidningar om rasism eller homosexualitet. Går man på teater gör man det för upplevelsen inte för att sedan skriva en text om den. För skolan handlar det mycket om att skilja på vad man gör för att nå högre läroplansmål och vad man gör för att nå kursmål. Var sak är bra i sig och för sig, men inte ihop. Det som sker är att man i praktiken betygsätter elevens livsvärld. Har man ett torftigt medskick hemifrån blir det ett torftigt resultat. Har man ett gott medskick men dåliga kunskaper kanske man glänser på toleransdagarna men sedan faller man tillbaka. Har man ett gott medskick och goda kunskaper väljer man i regel att inte anstränga sig alls eftersom man vet att det är vanlig skola på måndag och då kan man fortsätta vara bäst.
Det är oerhört viktigt med aktiviteter utöver det vanliga, det är bara kultur som kan bryta igenom livsvärlden.

På lång sikt måste skolor vara så attraktiva att även välutbildade föräldrar vill ha sina barn där. För att uppnå det se ovan!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar