tisdag 5 februari 2013

Personalen som framgångsfaktor i skolan

I de flesta organisationer anpassar man personalen efter behoven, och då inte bara efter mängden arbetsuppgifter utan också efter vem man faktiskt behöver ha för att uppnå målen. I skolan har man varit ganska ointresserad av de frågorna. Kanske för att man helst vill behålla en dynamisk människosyn även på personalen. Men det är inte helt verklighetsförankrat att tro att samma människor skall vilja vara kvar i skolan i alla år och göra sitt bästa eller att de skall ha något att tillföra.
Varför tycks i stort sett varje ny friskola som etablerar sig genast bli någorlunda framgångsrik? Jag menar att det i hög grad beror på att personalens ålder är låg och tiden de jobbat hos samma arbetsgivare är kort. Eleverna känner att personalen är full av tillförsikt inför framtiden, att de fortfarande har mycket ogjort.

Så här tänker jag:

En skola med 500 elever har ca 50 lärare plus rektorer och stödfunktioner. I många kommunala skolor som tappar elever är hälften av personalen över 50 år, såna skolor har ingen framtid. Punkt! Friskolor kommer att komma dit om tio år, men faktum kvarstår, de har inte heller någon framtid om de inte arbetar aktivt med sin personalpolitik.

Så här skulle nyss nämnda skola behöva arbeta med sin personal:

1. 20 lärare är 25 - 35 år gamla, de befinner sig mellan examen och VAB, skilsmässa och föräldraledigheter. De har massor att lära i yrket, de befinner sig fortfarande i ung vuxen stadiet, de har roligt tillsammans på jobbet och de tillåts experimentera och göra misstag.

2. 20 lärare är 35 - 50 år gamla, de befinner sig på toppen av sin kapacitet, de fortbildar sig, blir arbetslagsledare, blir rektorer, kan jobbet utan och innan och driver skolan. De är kvalitetsgaranten, de begår inga stora misstag och de är föräldrarnas viktigaste kontaktyta. Det viktigaste för den här gruppen är att fortsätta utvecklas och sedan gå vidare till andra uppgifter än att undervisa. Alla kan inte bli rektorer, speciallärare eller yrkesvägledare. Många måste bereda sig på att lämna skolan.

3. 10 lärare är över 50 år. Efter 50 års ålder börjar kapaciteten dala, jag tror de flesta motvilligt erkänner detta. Eleverna känner av att kraften inte är densamma, att engagemanget går på rutin. För att kunna tillföra något krävs att läraren är en extraordinär person. En livserfaren klippa, en personlighet, en vis person. Det är helt arketypiskt. När man blir äldre tar man sig friheter, det större perspektivet gör att man inte längre bryr sig lika mycket om det formella, man har sett förändringar komma och gå. En helt vanlig person blir bara en trött Åsna, som Per Johansson kallar dem. "Det går inte" "Det där har vi provat", cynisk och trött, en energitjuv som inte tillför någonting. Man kan ha 22 års erfarenhet eller ha ett års erfarenhet 22 gånger. De flesta människor tenderar vara mera av den senare sorten.För att hårddra det...

Lärare behöver byta karriär oftare, de behöver kunna komma tillbaka, äldre måste sluta diskrimineras på arbetsmarknaden. I grunden är det enkelt, skolorna måste kommunicera ett personalpolitiskt budskap öppet. Inte bara favorisera yngre lönemässigt som man gjort utan vara tydlig med sina förväntningar, skolan behöver vara en arbetsgivare som alla andra. Är du 42 år och har jobbat som lärare i 15 år då är det dags att fundera på om du verkligen är en så speciell lärare att du kommer att ha något att tillföra om tio år. Är du det minsta osäker, byt jobb, pröva något annat och kom tillbaka om du känner att du är den där speciella personen.

Jag minns vad de sade i armén, har du inte börjat militärhögskolan för att bli major vid 35 års ålder, då har du ingen karriär. Vem säger något liknande till en lärare?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar