torsdag 3 januari 2013

Att sluta som lärare

Snart börjar vårterminen i skolan, för mig är det ett år sedan jag slutade som lärare. Jag får ofta frågan om jag längtar tillbaka - ja det gör jag. Jag saknar eleverna, jag saknar kollegorna, jag saknar att jobba med inlärning, jag saknar att undervisa - att berätta om något jag kan, jag saknar rytmen i skolåret, jag saknar att fundera över varför det vi gör är viktigt. Jag saknar pulsen, tempot och den närvaro i nuet som krävs i klassrummet. Listan är lång.

Vad saknar jag inte? Skoldebatten - alla är experter, politiseringen, polariseringen mellan gott och ont, bristen på historiskt perspektiv. Offerrollen som många i skolan iklär sig, det är alltid brist på allting och allt är omöjligt bara därför. Frälsarglorian - tron på att allt löser sig om rätt person ges rätt förutsättningar. Nej det är ju tyvärr inte så, man jobbar med människor. Listan är kort, somliga skulle påpeka arbetsbördan, ja det är sant, lärare jobbar mer än oss andra, faktiskt jobbar tom en slö och dålig lärare mer än de flesta. Många lärare har aldrig haft något annat kvalificerat jobb, därför gnager ett dåligt självförtroende. Man tror andra är så kvalificerade och arbetssamma, medan man själv jobbar på "barns nivå" med långt sommarlov. Sanningen är att många lärare skulle kunna utföra högt kvalificerade jobb utanför skolan med betydligt högre löner med en mindre arbetsinsats. När folk kommer från andra yrkeskarriärer och börjar som lärare är det ofta tvärtom, de duger inte till lärare, de är inte höggradigt sociala och saknar det tålamod som krävs för att jobba med människor. Samtidigt är de vana att bli respekterade för sina yrkeskunskaper och så möter de elever som främst ser till deras mänskliga kvaliteter som ledare och förebild. En svår omställning.

Sen är det det här med identitet, vem är jag nu? Att vara lärare är en tydlig identitet, alla vet vad man gör. En del har låga tankar om lärare, man ogillar skola, de tycker att lärare är misslyckade typer som får hålla sig till skola medan de som kan på riktigt är ute i "verkligheten". Oavsett inställning vet folk vad man gör, man är dessutom en del av ett kollektiv. Även om det är väsensskilda förutsättningar mellan olika skolor finner sig en riktig lärare sig snart till rätta likt en sjöman som byter båt, havet finns där alltid.  Det är något proletärt med det där, tydlig identitet men tveksam status. Samtidigt gör man något alla efterfrågar och finner nödvändigt, en längre lärarstrejk skulle slå hårt. Var skulle barnen ta vägen på dagarna? Hur går det med deras kunskaper och examen?

Bland alla akademikervänner är det ovanligt att man har en tydlig yrkesidentitet, en ekonom kan göra många olika saker, jurister, HR folk, informatörer osv, alla har luddiga identiteter, de byter oftare arbetsgivare också och inte minst arbetsuppgifter. Som lärare är det svårt att förklara att man gör olika saker och att verksamheten utvecklas, få utanför skolan förstår det. Små förändringar i en skola, tex nya datorprogram eller en ny rutin, drunknar i de stora skeendena. På en vanlig arbetsplats kanske man jobbar fem gånger så mycket för en liten ändring, för man är inte van vid grundläggande förändringar som ny lagstiftning för hela verksamheten. Man springer alltid i en skola, ligger alltid efter, det är en sak jag inte saknar heller, det ständigt dåliga samvetet, att man borde göra mer. Kanske blir jag lärare igen nån gång, det är trots allt ett enormt roligt och inte minst meningsfullt jobb.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar