lördag 29 december 2012

Min längdskidhistoria


En lång historia som avslutas med själva poängen. Gå dit direkt om du inte orkar med mitt nostalgiska skidältande.1979 fick jag ett par längdskidor i julklapp, de var av trä med kabelbindning och tjärvallad sula. Till dem hörde ett par röda glasfiberstavar med någon slags plast runt, de var hursomhelst tunga och omöjliga att förstöra. Mormor tipsade om att bättra glidet med ett stearinljus. Jag åkte ett par vintrar på dem, minns ingen riktig skidglädje, dels var det länge sedan, jag var fem år, dels är det inte så kul att vara nybörjare.
På hösten 1982 sålde Widéns sport ut hela sitt lager, de skulle flytta från Lamberget i Karlstad till Våxnäs. Vi fick nya skidor, brorsan ett par Sundin, jag ett par blåa Edsbyn med rött plastbelag, pappa ett par vallningsfria Edsbyn med kabelbindning, päls undertill och träsula. Mina hade avklippta spetsar och 75mm NN bindning. Jag fick också nya stavar med riktig truga, inga kringlor längre. De skidorna använde jag dagligen varje möjlig skiddag i flera år, på de skidorna var jag Gunde under OS 1984 och på de skidorna lärde jag mig skate. Varv efter varv runt kvarteret, de vuxna ropade ”heja Gunde!” på tillgjort dalmål. När andra åkte pulka eller bob åkte jag längdskidor, när andra åkte slalom åkte jag längdskidor. Brorsan och farsan åkte väldigt lite, kanske en handfull gånger under min uppväxt. Mamma hade beställt ett par skidor på postorder, ett par gröna Edsbyn, de gick sönder redan på premiärturen då hon gränslade en tall i Jakobsbergsskogen, vi skrattade gott åt det, jag, pappa och brorsan alltså.
1985 fick jag och brorsan nya skidor, varsitt par vita Edsbyn med röda och gula ränder. Jag var lång men lätt, skidorna var för hårda, de var för vuxna och hade plastbelag. Bakhalt till max, tror faktiskt aldrig jag fick fäste på dem, däremot funkade de hyggligt att skatea på. Det här var samtidigt som det åktes en del enbensskate även på världscupen. Bindningen var en 50mm tävlingsmodell för särskilda pjäxor med plastläpp. Mina pjäxor var ett par 75mm med gummisula. Attack sportcenter på Drottninggatan rättade till felförsäljningen genom att slipa av sulan. Det funkade någorlunda faktiskt! Men så kom den olycksaliga dagen när vi skulle åka till Bryngfjordens slalombacke. Jag åkte flera gånger i backen och hade riktigt kul men tyvärr gick gummiläppen av på ena pjäxan, smal och tunnslipad som den var.1986 fick jag ett par begagnade slalomskidor. Längdskidfrågan löstes så att jag tog över brorsans skidor med 75mm bindning och fick ett par nya pjäxor. Med dem klarade jag mig igenom högstadiet, tillslut fick jag låna pappas pjäxor, hans 46:or passade mig som 15 åring. Av alla ungar i min ålder på min skola var det bara en som åkte mera längd än jag, Dan, han tävlade och var duktig på riktigt. Sen kom de snöfattiga vintrarna i slutet på 80 talet och början på 90 talet. Jag åkte utför men bara väldigt lite längd. Jag köpte mig ett par Elan med Salomon SNS bindning runt 1992 på gymnasiet. Pjäxorna var röda och vita, steget under tävlingsmodellen, storlek 46 men rymliga. Det blev några dagars åkning varje år men detta var innan jag börjat träna. 1994 började jag träna på riktigt, men eftersom jag gjorde värnplikten fanns inte tid att åka skidor. 1996 gav vi bort en start i Vasaloppet till en kompis, jag tränade ett par gånger med honom, han hade likadana billiga skidor som jag, men han var snabbare, hade bättre kondition. Pjäxorna var för små, mina fötter behövde minst 49, det blev skavsår ovanpå tårna. Jag brukade ta cykeln till skidspåret, pjäxor är jäkligt hala att cykla i, med stavar och skidor under ena armen, en hand på styret och tungt vinterväglag hände det ofta att foten slant, då vinglade det fint.
1998 skaffade jag helt ny utrustning, ett par Fischer CRS med SNS bindning och Salomon active 8 sc pjäxor, belaget var ett riktigt som det går att paraffinera. Stavarna var ett par Exel i kolfiber och glasfiber med vanlig rem. De skidorna åkte jag mycket på fram till 2010. De har gått i alla fören med alla vallor och varit med om mycket. Stavarna använde jag för tre veckor sedan, de funkar utmärkt ännu. Skidorna kastade jag på tippen, pjäxorna var egentligen lite för små från början UK13,5 är 48 och 2/3. De nya är Alpina i storlek 50, men med Rottefellabindning. Jag ville inte kosta på de gamla skidorna ett par nya bindningar. De senaste skidhistorierna har jag redan berättat om på andra ställen i bloggen.

Poängen med den här poänglösa historiken är att knappt någon i min generation åkte längdskidor under sin uppväxt. Man kanske fick skidor, men man åkte knappast. Åktes det åktes det utför, i princip alla jag känner har åkt mera utför än jag gjort, tom mycket mera. När det gäller längdåkning gäller det omvända. Läget är möjligen annorlunda längst i norr. Tävlingsåkarna räknar jag inte. Sen inträffar då den här fantastiska konditionsboomen, Vasaloppet säljer slut på nolltid och sporthandeln säljer mer längdskidor än någonsin tidigare. Nu märks det, jag möter vanliga välutbildade svenskar i min egen ålder som inte kan åka längdskidor men som köper fin utrustning, går på vasaloppsläger och får teknikträning. Som ofta med nyfrälsta tar man okritiskt till sig allt som branschen säger. Det märkliga med längdåkning är att alla stilar och kulturer möts i samma spår. Fågelskådaren med anorak, knickers och kikare, barnfamiljen, åldringarna, tävlingsåkarna, motionärerna och de som bara är ute för en nypa frisk luft fast med skidor på fötterna. Så funkar det inte med löpare och absolut inte med cyklister. Ingen behöver bry sig om någon annan, men i längdspåret måste man samsas om utrymmet. Förr fanns en regel, den finns på papper i några kommuner, den heter UR SPÅR, den betyder att långsammare skidlöpare lämnar plats åt upphinnande löpare. Ofta finns det dubbelspår, då är det ofint att ropa UR SPÅR, även om det formellt är rätt. Den som kör långsamt skall byta spår. UR SPÅR regeln kom till i en tid när vresiga gubbar dominerade spåret. Idag domineras spåret av två kategorier. Barnfamiljer, de tar bägge spåren sida vid sida och de barnlösa hårdtränande 30 någontingarna, de kör också bredvid varandra, han och hon. De är som regel halvkassa skidåkare men med god kondition. Mitt budskap är enkelt, kör i höger spår om du kör långsamt, kör efter varandra om ni är flera i ett sällskap. Kör du fortare än 5 min per kilometer, kör i vänster spår. Kör du fortare än 3 min per km är du i extrem minoritet, då klarar du vanligtvis en omkörning i vänsterspåret samtidigt som du rensar bort småkvistar ur spåret med staven. (Jag har sett det) 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar