fredag 30 januari 2009

Föräldraengagemang.

Pratade med en kollega på ett frigymnasium i Göteborg, på deras föräldramöten brukade det komma ett femtiotal föräldrar per klass om 30 elever, dvs närmast mangrann närvaro. På min förra arbetsplats brukade det komma ett tiotal föräldrar på 32 elever, här kommer det ett femtontal på 28 elever. Föräldrarnas engagemang är ofta avgörande för barnens studieresultat. Alla vill vi våra barns bästa men vad vi tänker och känner saknar betydelse om vi inte agerar därefter. Det är inte den enskilda läxhjälpen eller frågan om hur det går i skolan? Inte heller att man går på föräldramötena, kvartssamtalen, packar matsäck till skolresan eller förser sitt barn med rätt utrustning för friluftsdagen, håller dem borta från gatorna kvällstid, hjälper dem med släkt och kompisrelationer, skaffar dem kontakter i arbetslivet eller ger dem kärlek och trygghet i sitt eget hem. Allt detta måste vara självklart, hela tiden, i tjugo år!

Dessvärre har våra (S+V) politiker under alltför många år propagerat för att detta inte är föräldrarnas självklara uppgifter. Skolans F-20 perspektiv borde vara ett pedagogiskt tänkande med syfte att skapa självgående och tänkande medborgare. Istället är det en kontinuerlig ström av socialpedagogiska åtgärder där barnets svagheter skall upptäckas och hemmets brister avhjälpas. Den här vanvården av föräldrar och barn från samhällets sida har även accepterats av borgarna, allt i den falska meritokratins namn. Den blinda tilltron till att samhället kan kompensera människors utgångsläge i livet för att sedan legitimera de orättvisor som sedan uppstår. Den trista diskussionen vill ingen ta, vad kan vi kräva av en människa? Vad menas med rättvisa och orättvisa?

Jag säger som jag alltid sagt, ingen skola är bättre än sina elever, däremot har jag sett många elever som är bättre än sina föräldrar!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar